sossefasoner

Hejsan alla goa och glada (hoppas jag) därute. Jag hade hoppats att jag skulle kunna säga detsamma, go' och glad alltså. God vet jag inte, är jag säkert. Men glad? Vet faktiskt inte. Det var ju en helt okej dag igår, som avslutades (trodde jag) med en promenad ute med Nada. En av de bästa sakerna som finns alltså. Men sen när jag kom hem efter tre timmars promenad och snack om olika saker, så jag vet inte. Nånting bara slog till mig. Ett psykiskt sammanbrott (herregud vad dramalikt det låter, men hittar inget annat) liknande det jag fick i måndags morse. Jag tror det var en blandning av att jag var övertrött och kroppen ville få en chans att bearbeta allt under tiden jag sov eller nånting. Nu när jag sovit i 11 timmar, känns det bättre. Jag kände mig tom när jag vaknade, men det berodde ju på att jag var hungrig, vilket åtgärdas just precis just nu, hehe. :)

Jag får applicera saker jag lär mig i skolan på verkliga livet, det sättet jag lär mig bäst på. Framstegstanken nu t.ex, en ständig förbättring. Jag kommer genomleva det här också.

Som när jag och en vän stod i hissen, och den här vännen pratade om vilken ångest hon har inför att fylla 20. Jag tyckte att hon främst skulle satsa på att fylla 18, eftersom det är den stora siffran i livet. Då vänder sig tanten om och säger "Vänta tills ni fyllt 50, då börjar livet på riktigt".

Vi ska alltså vänta tills vi fyller 50, bara en sisådär.. 36 år till. En ny nedräkning kanske? HA =D